Var är alla?
Jag har ett konstigt behov av att prata med främlingar idag. Helst på engelska. Det är inte så att jag är genuint pratsugen, jag vet faktiskt inte vad det är... Men det är tråkigt. Det behöver inte vara en främling, det kan vara en vän också. Bekanta känns fel på något sätt, det känns bara desperat. Jag vet inte var främlingarna är och alla vännerna firar midsommar. Så, var är alla?
Hallåååå?
Hallåååå?
Óla!
Jag har ett konstigt behov av att blogga just nu...
Har nyligt kommit hem från en surfresa i Portugal som var aldeles, aldeles underbar. Hela resan var egentligen ganska stereotypisk men det var bara ännu mer kärlek eftersom det klassiska är vad jag älskar. Alla hade solblekt hår, var lata, passionerade surfare (inga missförstånd, jag pratar om passion för surfing!), sjukt trevliga, busiga, lyssnade på reagge osv... Me gusta! Det känns liksom som om jag höra hemma där. Det är en sådan livsstil som passar perfekt.
Nu jobbar jag som friidrottstränar för små barn som är ungefär tvärtemot vad jag sysslade förra veckan. I Portugal umgicks jag med vuxna människor som alla var "calm as hindu-cows", ungefär lite hash-igt. Nu tar jag hand om barn som verkar vara på extacy. Bara steget mellan vuxna och barn är stort men mellan hash-vuxna och extacy-barn är det ännu större. Visst är barnen trevliga och jag har oväntat kul men jag orkar faktiskt inte bära dom på ryggen hela dagarna... Däremot smälter mitt hjärta fullständigt så fort någon kramar mig och vill att jag ska vara med och leka!
Så... Den största delen va min hjärna är fortfarande på vågorna i Peniche och säger maaan i varje mening. Det är helt enkelt svårt att smälta att vara tillbaka i Sverige. Jag saknar att prata engelska fånigt mycket och allt här hemma (är detta verkligen mitt hem?) känns helt surrealistiskt.
Nu ska jag nog se The Bucket List och skriva en själv. Högst upp på listan? Supertubos!! :D
Óla meus amigos!
Har nyligt kommit hem från en surfresa i Portugal som var aldeles, aldeles underbar. Hela resan var egentligen ganska stereotypisk men det var bara ännu mer kärlek eftersom det klassiska är vad jag älskar. Alla hade solblekt hår, var lata, passionerade surfare (inga missförstånd, jag pratar om passion för surfing!), sjukt trevliga, busiga, lyssnade på reagge osv... Me gusta! Det känns liksom som om jag höra hemma där. Det är en sådan livsstil som passar perfekt.
Nu jobbar jag som friidrottstränar för små barn som är ungefär tvärtemot vad jag sysslade förra veckan. I Portugal umgicks jag med vuxna människor som alla var "calm as hindu-cows", ungefär lite hash-igt. Nu tar jag hand om barn som verkar vara på extacy. Bara steget mellan vuxna och barn är stort men mellan hash-vuxna och extacy-barn är det ännu större. Visst är barnen trevliga och jag har oväntat kul men jag orkar faktiskt inte bära dom på ryggen hela dagarna... Däremot smälter mitt hjärta fullständigt så fort någon kramar mig och vill att jag ska vara med och leka!
Så... Den största delen va min hjärna är fortfarande på vågorna i Peniche och säger maaan i varje mening. Det är helt enkelt svårt att smälta att vara tillbaka i Sverige. Jag saknar att prata engelska fånigt mycket och allt här hemma (är detta verkligen mitt hem?) känns helt surrealistiskt.
Nu ska jag nog se The Bucket List och skriva en själv. Högst upp på listan? Supertubos!! :D
Óla meus amigos!
